Först en beskriv av min avart: Det är en åkerbärsblomma som var mycket vanlig i min socken och är typiskt för min socken Enviken. Jag brukar säga att åkerbäret är vanlig i Enviken och Norrbotten. Åkerbäret är en vanligare bärväxt än smultronet. Åkerbär växer vid så gott som alla dikeskanter som är lite fuktiga och i öppen mark.

Jag heter Björn Engström och är trädgårdsmästare i Enviken norr om Falun i växtzon 6 med en visningsträdgård om drygt 3000 olika växter varav omkring 400 är gamla sorter som har odlats under mer än hundra år. En blandning av olika ovanliga "ogräs", vilda växter i vanliga eller ovanliga former och många ovanliga odlade växter. En typ av undervisnings- och botanisk trädgård där mina kunder ska kunna hitta sina växter och kunna få reda på namnet på dem. Forskar på kulturväxternas historia och arbetar med ett större arbete om gamla odlade växter som idag omfattar drygt 300 sidor text och behandlar drygt 1000 arter. Vilket behandlar födoväxter, grönsaker, foderväxter, fruktträd, bärväxter, kryddväxter, läkeväxter, spånadsväxter, färgväxter och andra nyttoväxter, trolldomsörter, prydnadsväxter, prydnadsbuskar, rosor, krukväxter, vårdträd och skogsträd. Jag har sysslat med odling sedan 5 års åldern och har nu omkring 50 års erfarenhet. Jag odlar naturligtvis utan användning av kemiska ämnen förutom sådana som växter eller andra organismer (gäller ej människan) har framställt. I Bröderna Nelsons "Trädgårdslandet 2007" kan man läsa ytterligare om mina intressen för gamla växter i ett reportage. Jag skriver på frilandsuppdrag åt diverse tidningar och tidskrifter om odlade och vilda växter, kulturväxthistoria, olika samband i naturen samth olika kulturhistoriska ämnen som släktforskning, gamla föremåls historia, hembygdsforskning, läsning av gamla handstilar, historia, lokalhistoria samt liknande ämnen.

Tidigare hade jag mjölkkor och har odlat grönsaker i större skala. Främst morötter som jag slutade med efter en översvämning då jag rodde över morotsåkern. Jag hade också en lite större biodling med som mest drygt 40 bisamhällen på flera ställen. Den spolierades av besökande björnar för några år sedan, utan att de ens ville visa sig för mig.

I fotoalbumet finns några bilder från visningsträdgården. Jag är numera medarbetare i Trädgård.

Jag bor på den gamla gården som flyttades omkring 1 km till nuvarnade plats efter storskiftet 1858. Gården har jag ännu inte lyckats följa bakåt längre än till soldaten Swahla som dog omkring år 1660. Enligt traditionerna skulle däremot gården vara en av byn Klockarnäs (byn känd i skrift första gången 1495) äldsta gårdar men genom att det varit soldater kan man inte följa folket i mantalslängder eftersom de var befriade från kvarntullsmantalspenningen (En tillfällig skatt som inrättades på 1620-talet i avvaktan på att handkvarnarna skulle förbjudas och därav det ursprungliga namnet. Den tillfälliga skatten upphörde först efter drygt 300 år.) Gårdsnamnet var före flytten Sval-gården men vid storskiftet delades gården i 2½ delar och gårdsnamnet försvann och min farfarsfar tog sig namnet Engström eftersom gården flyttades till en äng vid en ström. Jag har sysslat med släkt- och hembygdsforskning på allvar i drygt 30 år och är vice ordförade i Falubygdens släktforskar förening. Har en stor databas inom socknarna Svärdsjö, Enviken, Bingsjö, Svabensverk, Sundborn, Rog-Österå i Stora Kopparberg och Bjursås som idag omfattar drygt 78.000 personer, med uppgifter från kyrkböcker och domböcker. Jag har skrivit ut domböckerna från Svärdsjö tingslag från 1590 till en bit in på 1720-talet som omfattar drygt 2500 sidor text. Jag leder kurser och studiecirklar samt håller föredrag i hembygdsforskning, gamla föremåls användning, finnbygdsforskning, släktforskning, läsning av gamla texter och andra kulturhistoriska ämnen samt olika trädgårds- och botaniska ämnen hos Studieförbundet Vuxenskola, där jag varit engagerad i mer än 30 år. 

Boken om Daniel Westlings anor från Svartnäs med utblickar i byar och miljöer som jag presenterade strax före bröllopet mellan Daniel Westling och Kronprincessan Victoria, blev en mycket omskriven bok. Boken går tillbaks till Prins Daniels rötter bland adliga släkter och hans släktskap med de finska presidenterna Svinhufvud och Mannerheim. Han har rötter i de första kända "urfadern" i Svinhuvudsläkterna som köper Höijens gård utanför Falun 1386.                                                                                                             Boken omskrevs av drygt 40 länders tidningar och på drygt 20 olika språk. Senaste språket jag har sett är på kinesiska. Stor publicitet blev det i finska och norska radio- och TV-kanaler samt i ryska och ukrainska radio- och TV-kanaler. Det har gjort att jag försöker kartlägga en del av Krims flora och kulturhistoria. Boken kan fortfarande köpas direkt av mig och innehåller förutom släktuppgifter mycket kulturhistoria i olika byar och miljöer, samt en del botaniska uppgifter.

Jag är folkbildare långt ut i fingerspetsarna och vill därför förmedla min kunskap vidare till så många som möjligt. Då jag försöker förmedla de många samband som finns emellan naturen, växterna, djuren och människans kulturpåverkan. Jag försöker få andra att se det naturliga sambandet och vårt ansvar för naturen, miljön och våra gamla kulturspår, så att de bevaras till kommande generationer.